Del tre
Rummet snurrade. Magen vände sig. Hörde jag rätt?
"Vi ska separera".
Mamma och pappa stod i vardagsrummet. De hade samlat oss framför sig. Jag stod på tröskeln mellan vardagsrummet och hallen. "Vi har inte sagt att vi ska skilja oss, utan jag ska hitta en lägenhet och vi ska bo isär ett tag". Hela min värld var skakad. Min familj? Det här hade varit omöjligt för mig. Trots alla kvällar då jag illamåendes av rädsla suttit bredvid toalettstolen för att mamma och pappa skrikit på varandra, kom det som en chock när de sa det. Det hade varit för omöjligt för mig att tänka det innan. Men nu var det på riktigt. "De kommer skilja sig". Jag visste det.
Mamma flyttade aldrig ut. Hon bodde kvar och ett tag senare skilde de sig på riktigt istället. Jag vet inte om det var för stort för mig att fatta, eller om jag hade distansierat mig till det när de sa att de skulle separera, men jag reagerade aldrig kraftigt på när de skilde sig. Jag minns att jag stod i duschen på min kusins landställe och pressade fram tårar, för jag tyckte att jag borde gråta. Men det kom inga tårar naturligt. Bara när de bråkade. Det var det värsta jag visste. Det gjorde så ont i hjärtat att jag nästan trodde jag skulle gå sönder fysiskt.
Mamma skaffade ny. Jag hatade honom. Jag ville inte tycka om honom. Jag tyckte att det skulle vara taskigt mot pappa om jag gjorde det. Varje gång jag såg honom stängde jag in mig i en bur på min insida. Ingen fick komma in dit. Ingen kunde nå mig där. Inte mamma. Inte pappa. Inte Gud. Jag fattade inte varför mina bröder inte verkade ha något emot honom. Var jag den enda som hade känslor? Jag kände mig som den enda människan i en värld av robotar.
I kyrkan sa de att man ska älska alla människor, men jag orkade inte det. Jag brydde mig inte om det. Jag hade för ont för att ens vilja älska honom.
En morgon kom de båda ut ur mammas sovrum. Det var som en mardröm. Men den här var sann.
Del två
Trots det fick Gud tag på mig tidigt. Det känns som att han har haft ett speciellt grepp om mig hela livet, och varje gång jag hamnar snett, så leder han sakta men säkert och tryggt mig tillbaka på rätt spår. Jag vet fortfarande inte om jag ska tycka att det är orättvist, när jag ser på mina vänner och släktingar - hur svårt det verkar vara för några av dem, eller om jag ska se det som att det då är mitt ansvar att visa dem. Båda känns ganska tunga. Men jag är i alla fall väldigt tacksam för att jag kan känna mig så trygg i att Gud har mig.
Vi satte oss ner i sofforna. Det gråa skinnet kändes kallt och lite obehagligt. Jag vågade inte titta på honom hela tiden, utan bara en liten stund åt gången. Han hade med sig sin bibel och några papper. Jag tror att jag gick och hämtade min bibel. Det dunkla ljuset kom från lampan som hängde ner från taket ovanför glasbordet. "Varför tror du att man döper sig?" Jag tittade ner i glasbordet. "Jag vet inte, för att man vill följa Jesus". "Vad innebär det att följa Jesus?" "Vad innebär det att man döper sig?" "Varför behöver vi döpa oss?" Jag kunde inte svara på någon av frågorna. Jag visste bara att jag ville döpa mig, att jag ville ha Jesus. Ungdomspastorn förklarade och svarade på sina egna frågor. Jag vet inte om jag förstod. Jag minns inte vad han sa. "Varför vill du döpa dig?" Det var den enda frågan jag kunde svara på. "Jag vill ha Jesus." Det verkar som att det räckte, även om jag inte förstod vad det innebar.
Jag var nio år och lät döpa mig.
Del ett
Det var storm. En av vägarna som går förbi nära kyrkan var nu en vattenkanal, och dess vågor sköljde högt mot husen vid sidan om. Ett kryssningsfartyg låg i kanalen, lite innan kyrkan, och förutom alla andra passagerare fanns min flickvän och jag samt några av ungdomarna i vår församling ombord. Vi skulle passera kyrkan och åka ända bort till havet, och när vi kom dit skulle vi åka på kryssning.
Vinden slog hårt mot byggnaderna och slet med sig stora skyltar ner i asfalten. En bro kollapsade av den kraftiga blåsten och allt var kaos. Vi tvingades stanna och avsluta resan redan när fartyget var jämsides med kyrkan, det var alldeles för dåligt väder för att ens kunna ta oss ut till havet via kanalen. När vi kom upp på däck för att ta oss av fartyget gick ungdomarna från kyrkan framför min flickvän och mig. De tjoade och tjimmade och var i gasen över allt som hänt. De var fyllda av adrenalin och tyckte att allt med blåsten och vindarna och vädrets stora krafter var jättehäftigt.
Jag, som hade haft mina ögon på allt som blivit förstört och alla människor som farit illa, blev upprörd i hela mig och undrade hur de kunde tycka att det som hänt var häftigt och något bra. "Det var ju för kärlekens skull", fick jag som svar.
"Men allt som har gått sönder då, var det också för kärlekens skull?" frågade jag, och höll på att spricka, för jag fattade inte hur de kunde vara så blinda att de valde att se händelserna på det sett de gjorde. Jag tror att jag iallafall lyckades få dem att se lite av vad jag hade sett, för de stannade upp och såg lite slagna ut.
Jag önskar att det gick lika lätt att få dem att lyssna när jag inte drömmer.
Jag önskar att jag hade lyssnat tidigare.
