Del två
Söndagsmorgnarna var speciella hemma hos oss. Huset var ett minfält, och jag och mina två bröder fick tippa på tå för att inte sätta våra fötter på fel ställe. På övervåningen doftade det rakvatten. Mamma och pappa var två vulkaner och ett felsteg kunde få dem att ge utbrott. Mamma klänning. Pappa kostym. Vi små skjorta och fluga. Vi skulle till kyrkan. I kyrkan fick man också passa sig. Inte springa på läktaren, då lät det så mycket för de som satt under. Inte prata högt. Inte leka med bilar på golvet, för då lät det också för mycket. När som helst kunde någon bli arg och säga till. Det var den enda dagen i veckan då jag hela tiden var rädd för det.
Trots det fick Gud tag på mig tidigt. Det känns som att han har haft ett speciellt grepp om mig hela livet, och varje gång jag hamnar snett, så leder han sakta men säkert och tryggt mig tillbaka på rätt spår. Jag vet fortfarande inte om jag ska tycka att det är orättvist, när jag ser på mina vänner och släktingar - hur svårt det verkar vara för några av dem, eller om jag ska se det som att det då är mitt ansvar att visa dem. Båda känns ganska tunga. Men jag är i alla fall väldigt tacksam för att jag kan känna mig så trygg i att Gud har mig.
Vi satte oss ner i sofforna. Det gråa skinnet kändes kallt och lite obehagligt. Jag vågade inte titta på honom hela tiden, utan bara en liten stund åt gången. Han hade med sig sin bibel och några papper. Jag tror att jag gick och hämtade min bibel. Det dunkla ljuset kom från lampan som hängde ner från taket ovanför glasbordet. "Varför tror du att man döper sig?" Jag tittade ner i glasbordet. "Jag vet inte, för att man vill följa Jesus". "Vad innebär det att följa Jesus?" "Vad innebär det att man döper sig?" "Varför behöver vi döpa oss?" Jag kunde inte svara på någon av frågorna. Jag visste bara att jag ville döpa mig, att jag ville ha Jesus. Ungdomspastorn förklarade och svarade på sina egna frågor. Jag vet inte om jag förstod. Jag minns inte vad han sa. "Varför vill du döpa dig?" Det var den enda frågan jag kunde svara på. "Jag vill ha Jesus." Det verkar som att det räckte, även om jag inte förstod vad det innebar.
Jag var nio år och lät döpa mig.
Trots det fick Gud tag på mig tidigt. Det känns som att han har haft ett speciellt grepp om mig hela livet, och varje gång jag hamnar snett, så leder han sakta men säkert och tryggt mig tillbaka på rätt spår. Jag vet fortfarande inte om jag ska tycka att det är orättvist, när jag ser på mina vänner och släktingar - hur svårt det verkar vara för några av dem, eller om jag ska se det som att det då är mitt ansvar att visa dem. Båda känns ganska tunga. Men jag är i alla fall väldigt tacksam för att jag kan känna mig så trygg i att Gud har mig.
Vi satte oss ner i sofforna. Det gråa skinnet kändes kallt och lite obehagligt. Jag vågade inte titta på honom hela tiden, utan bara en liten stund åt gången. Han hade med sig sin bibel och några papper. Jag tror att jag gick och hämtade min bibel. Det dunkla ljuset kom från lampan som hängde ner från taket ovanför glasbordet. "Varför tror du att man döper sig?" Jag tittade ner i glasbordet. "Jag vet inte, för att man vill följa Jesus". "Vad innebär det att följa Jesus?" "Vad innebär det att man döper sig?" "Varför behöver vi döpa oss?" Jag kunde inte svara på någon av frågorna. Jag visste bara att jag ville döpa mig, att jag ville ha Jesus. Ungdomspastorn förklarade och svarade på sina egna frågor. Jag vet inte om jag förstod. Jag minns inte vad han sa. "Varför vill du döpa dig?" Det var den enda frågan jag kunde svara på. "Jag vill ha Jesus." Det verkar som att det räckte, även om jag inte förstod vad det innebar.
Jag var nio år och lät döpa mig.
Kommentarer
Postat av: Ogge
Hej! måste bara säga att jag uppskattar Dig och Kyrkansbarntimmar som gör det här, läser era bloggar och väntar på fortsättningen. Tackar Gud för er! / Din broder från luleå
Postat av: hurricane
Tack Ogge! Det betyder väldigt mycket att du säger det, för båda oss.
Tack så mycket!
Trackback
