Del fyra
Mina föräldrar hade precis skilt sig och jag var på väg att ta mina första kliv in i tonåren. Tonåren är en jobbig men nödvändig period. För de som är uppvuxna i "kristna hem" brukar den innebära en upprorsperiod både för livet i övrigt, som för alla andra, men också en upprorsperiod när det gäller ens tro. Några kanske har den tidigare, några senare, men jag tror att alla måste ha den. Det är lite som att man sedan man blev född suttit skyddad i ett äggskal, och tonåren är när man måste ta sig ut ur skalet och stå på egna ben. De flesta, om inte alla, snubblar runt lite innan deras egna ben håller. Här bestäms mycket av vad man vill behålla från sina föräldrar. Det mesta förkastas, antingen en eller några saker i taget eller allt på en gång, för att många av de sakerna sedan ska komma tillbaka för att stanna.
Vi hade ställt oss bakom ett hörn vid gymnasiet. Själva gick vi i sexan, men jag vågade inte stå nära skolan där någon kunde se mig. Han tände cigaretten och tog ett bloss. Så var det min tur. Tidigare hade jag tyckt att det var skönt att vara speciell. Jag var kristen och lyste. Alla såg det, och alla gillade mig. Nu hade jag inte lyst på ett tag. Inte i mina egna ögon i alla fall. Nu var det jobbigt att inte vara som alla andra. Jag stoppade ciggen i munnen och sög in och blåste ut. Nu kände jag mig cool. Som de andra. "Det där var ju inte så farligt", tänkte jag och förstod inte varför folk brukar hosta på film när de röker första gången. Han bara skrattade. "Du tar ju bara munbloss", sa han. Och så tog jag halsbloss.
Lunchrast igen. Som vanligt gick vi till godisbutiken i närheten. Någon beställde något som kassören behövde gå iväg för att hämta. Så sträckte vi oss över disken och plockade ner i fickorna. Efteråt var det alltid tävling om vem som hade tagit för mest pengar. Jag brukade inte vinna. Mitt samvete pratade inte så högt på den tiden, men tillräckligt för att jag skulle ana det. Men jag kvävde det och sträckte mig över disken ändå.
Fredag. Ungdomssamling i kyrkan. Den vanliga rutinen. Sjunga lovsång. Bli påmind om Gud. Skämmas för hur jag lever och be Gud om förlåtelse. Kanske gråta en skvätt. Gå hem. Glömma Gud och leva som vanligt resten av veckan. Sen fredag igen. Men den här fredagen var speciell. En nära släkting till mig brukade vara på ungdomssamlingarna. Han var många år äldre än mig, och räknades som en av ledarna. Den här fredagen gick han fram. Tog en mick. Han berättade om hur han inte hade tagit Gud på allvar och hur det påverkade hans liv. Om hur han blev arg när någon sa att det kristna livet var spännande, för han tyckte inte det. Om hur det var tungt och en börda att kalla sig kristen. Jag kände igen mig mycket i det han berättade. Han berättade att han sedan hade börjat ta Gud på allvar, och hur allt blivit annorlunda, och nu kunde han förstå vad det var som var spännande. Eftersom han är min släkting och jag känner honom, så trodde jag på honom. Så lyssnade jag. Efteråt sa de att om man ville att de skulle be för en, kunde man komma fram. Jag gick fram och pratade med min släkting, och han bad för mig. Jag var omsluten av kärlek.
Då gick jag i sjuan och var tillbaka hos Gud.
Vi hade ställt oss bakom ett hörn vid gymnasiet. Själva gick vi i sexan, men jag vågade inte stå nära skolan där någon kunde se mig. Han tände cigaretten och tog ett bloss. Så var det min tur. Tidigare hade jag tyckt att det var skönt att vara speciell. Jag var kristen och lyste. Alla såg det, och alla gillade mig. Nu hade jag inte lyst på ett tag. Inte i mina egna ögon i alla fall. Nu var det jobbigt att inte vara som alla andra. Jag stoppade ciggen i munnen och sög in och blåste ut. Nu kände jag mig cool. Som de andra. "Det där var ju inte så farligt", tänkte jag och förstod inte varför folk brukar hosta på film när de röker första gången. Han bara skrattade. "Du tar ju bara munbloss", sa han. Och så tog jag halsbloss.
Lunchrast igen. Som vanligt gick vi till godisbutiken i närheten. Någon beställde något som kassören behövde gå iväg för att hämta. Så sträckte vi oss över disken och plockade ner i fickorna. Efteråt var det alltid tävling om vem som hade tagit för mest pengar. Jag brukade inte vinna. Mitt samvete pratade inte så högt på den tiden, men tillräckligt för att jag skulle ana det. Men jag kvävde det och sträckte mig över disken ändå.
Fredag. Ungdomssamling i kyrkan. Den vanliga rutinen. Sjunga lovsång. Bli påmind om Gud. Skämmas för hur jag lever och be Gud om förlåtelse. Kanske gråta en skvätt. Gå hem. Glömma Gud och leva som vanligt resten av veckan. Sen fredag igen. Men den här fredagen var speciell. En nära släkting till mig brukade vara på ungdomssamlingarna. Han var många år äldre än mig, och räknades som en av ledarna. Den här fredagen gick han fram. Tog en mick. Han berättade om hur han inte hade tagit Gud på allvar och hur det påverkade hans liv. Om hur han blev arg när någon sa att det kristna livet var spännande, för han tyckte inte det. Om hur det var tungt och en börda att kalla sig kristen. Jag kände igen mig mycket i det han berättade. Han berättade att han sedan hade börjat ta Gud på allvar, och hur allt blivit annorlunda, och nu kunde han förstå vad det var som var spännande. Eftersom han är min släkting och jag känner honom, så trodde jag på honom. Så lyssnade jag. Efteråt sa de att om man ville att de skulle be för en, kunde man komma fram. Jag gick fram och pratade med min släkting, och han bad för mig. Jag var omsluten av kärlek.
Då gick jag i sjuan och var tillbaka hos Gud.
