Del ett
Det var storm. En av vägarna som går förbi nära kyrkan var nu en vattenkanal, och dess vågor sköljde högt mot husen vid sidan om. Ett kryssningsfartyg låg i kanalen, lite innan kyrkan, och förutom alla andra passagerare fanns min flickvän och jag samt några av ungdomarna i vår församling ombord. Vi skulle passera kyrkan och åka ända bort till havet, och när vi kom dit skulle vi åka på kryssning.
Vinden slog hårt mot byggnaderna och slet med sig stora skyltar ner i asfalten. En bro kollapsade av den kraftiga blåsten och allt var kaos. Vi tvingades stanna och avsluta resan redan när fartyget var jämsides med kyrkan, det var alldeles för dåligt väder för att ens kunna ta oss ut till havet via kanalen. När vi kom upp på däck för att ta oss av fartyget gick ungdomarna från kyrkan framför min flickvän och mig. De tjoade och tjimmade och var i gasen över allt som hänt. De var fyllda av adrenalin och tyckte att allt med blåsten och vindarna och vädrets stora krafter var jättehäftigt.
Jag, som hade haft mina ögon på allt som blivit förstört och alla människor som farit illa, blev upprörd i hela mig och undrade hur de kunde tycka att det som hänt var häftigt och något bra. "Det var ju för kärlekens skull", fick jag som svar.
"Men allt som har gått sönder då, var det också för kärlekens skull?" frågade jag, och höll på att spricka, för jag fattade inte hur de kunde vara så blinda att de valde att se händelserna på det sett de gjorde. Jag tror att jag iallafall lyckades få dem att se lite av vad jag hade sett, för de stannade upp och såg lite slagna ut.
Jag önskar att det gick lika lätt att få dem att lyssna när jag inte drömmer.
Jag önskar att jag hade lyssnat tidigare.
