Del tre
Rummet snurrade. Magen vände sig. Hörde jag rätt?
"Vi ska separera".
Mamma och pappa stod i vardagsrummet. De hade samlat oss framför sig. Jag stod på tröskeln mellan vardagsrummet och hallen. "Vi har inte sagt att vi ska skilja oss, utan jag ska hitta en lägenhet och vi ska bo isär ett tag". Hela min värld var skakad. Min familj? Det här hade varit omöjligt för mig. Trots alla kvällar då jag illamåendes av rädsla suttit bredvid toalettstolen för att mamma och pappa skrikit på varandra, kom det som en chock när de sa det. Det hade varit för omöjligt för mig att tänka det innan. Men nu var det på riktigt. "De kommer skilja sig". Jag visste det.
Mamma flyttade aldrig ut. Hon bodde kvar och ett tag senare skilde de sig på riktigt istället. Jag vet inte om det var för stort för mig att fatta, eller om jag hade distansierat mig till det när de sa att de skulle separera, men jag reagerade aldrig kraftigt på när de skilde sig. Jag minns att jag stod i duschen på min kusins landställe och pressade fram tårar, för jag tyckte att jag borde gråta. Men det kom inga tårar naturligt. Bara när de bråkade. Det var det värsta jag visste. Det gjorde så ont i hjärtat att jag nästan trodde jag skulle gå sönder fysiskt.
Mamma skaffade ny. Jag hatade honom. Jag ville inte tycka om honom. Jag tyckte att det skulle vara taskigt mot pappa om jag gjorde det. Varje gång jag såg honom stängde jag in mig i en bur på min insida. Ingen fick komma in dit. Ingen kunde nå mig där. Inte mamma. Inte pappa. Inte Gud. Jag fattade inte varför mina bröder inte verkade ha något emot honom. Var jag den enda som hade känslor? Jag kände mig som den enda människan i en värld av robotar.
I kyrkan sa de att man ska älska alla människor, men jag orkade inte det. Jag brydde mig inte om det. Jag hade för ont för att ens vilja älska honom.
En morgon kom de båda ut ur mammas sovrum. Det var som en mardröm. Men den här var sann.
